Oh my god.
Globen. Konsert. Tokio Hotel.
Fy satan vad roligt det var. Jag dog lite. Fjolligt men sant.
Globen kunde inte ha varit mer än halvfylld. Vi hade sittplatser, men... okej, vi stod upp. Nonstop. Rad numero uno. Ibland kan jag tycka att vi svenskar kan vara lite för blyga. Därför så kan jag faktiskt förstå om hela salens blickar kollade irriterat mot oss; två skrikande, dansande flickor, som egentligen råkade ta upp lite för mycket plats och råkade vara lite för långa för platsernas utplacering. Det var ändå jävligt roligt. Det kan jag lätt säga. Jag ska absolut inte påstå att jag är Tokio Hotels största fan, men av gammal vana så finns det någonting speciellt med det som gör mig glad. (Nej, detta ändrar dock inte faktumet att jag tycker att Bill påminner om en lesbisk kvinna.) Jag önskar däremot att de hade tagit med fler låtar från sitt förra album. Denna gång hade de ju nämligen nästan bara musik från sin senaste platta, och, ja, jag är ju inte så insatt på deras musik nuförtiden, så jag har bara lyssnat igenom dem snabbt. Därför så fick jag helt enkelt tralla med till hela konserten. YEY! Under ett tillfälle vinkade jag mot Tom, the guitarman, och gissa vad? Han nickade mot oss. Det kallar jag nice.
OH, GUD, jag glömde nästan! Medan vi väntade på att konserten skulle börja så kom det fram en tjej i tjugofemårsåldern till oss. Detta visade sig vara en person från en modellagentur som undrade om Tuva ville bli modell! Så jävla tufft.
