Borta med vinden

Från idag bor inte Maria här längre. Det känns faktiskt som en ganska stor grej. Det är som om... ja, som om ditt vänsteröra bara skulle försvinna ut i tomma intet. Riktigt skumt, ja. I morgon är det skola igen. Jag har varit sjuk hela helgen, så det känns inte så speciellt välkommet. Just nu för tillfället har jag näsblod (ja, skumt), lyssnar på 70talsinspirerad musik, samt min mor tjatar på att jag ska sova. Ja, det var ungefär mitt liv för tillfället.

uʍop ǝpısdn

JAJAJAJJAJAJAJJA

Konsert!

Oh my god.

Globen. Konsert. Tokio Hotel.
Fy satan vad roligt det var. Jag dog lite. Fjolligt men sant.
Globen kunde inte ha varit mer än halvfylld. Vi hade sittplatser, men... okej, vi stod upp. Nonstop. Rad numero uno. Ibland kan jag tycka att vi svenskar kan vara lite för blyga. Därför så kan jag faktiskt förstå om hela salens blickar kollade irriterat mot oss; två skrikande, dansande flickor, som egentligen råkade ta upp lite för mycket plats och råkade vara lite för långa för platsernas utplacering. Det var ändå jävligt roligt. Det kan jag lätt säga. Jag ska absolut inte påstå att jag är Tokio Hotels största fan, men av gammal vana så finns det någonting speciellt med det som gör mig glad. (Nej, detta ändrar dock inte faktumet att jag tycker att Bill påminner om en lesbisk kvinna.) Jag önskar däremot att de hade tagit med fler låtar från sitt förra album. Denna gång hade de ju nämligen nästan bara musik från sin senaste platta, och, ja, jag är ju inte så insatt på deras musik nuförtiden, så jag har bara lyssnat igenom dem snabbt. Därför så fick jag helt enkelt tralla med till hela konserten. YEY! Under ett tillfälle vinkade jag mot Tom, the guitarman, och gissa vad? Han nickade mot oss. Det kallar jag nice.

OH, GUD, jag glömde nästan! Medan vi väntade på att konserten skulle börja så kom det fram en tjej i tjugofemårsåldern till oss. Detta visade sig vara en person från en modellagentur som undrade om Tuva ville bli modell! Så jävla tufft.

Konsert?

På onsdag kommer Tuva till Stockholm och vi ska genomgå en alldeles okänd upplevelse; en Tokio Hotel-konsert. Snälla, fråga mig inte varför. Tokio Hotel och jag har ett pinsamt förflutet som helt enkelt måste få ett ansikte. Med tanke på hur besvikna vi hade blivit sist när deras konsert ställdes in så var det helt enkelt värt att gå den här gången. Denna gång är det dock inte lika engagerat. Hah. Jaja, det ska i vilket fall bli trevligt att träffa Tuva igen.

Mahatma Gandhi?

På något sätt ska jag lyckas att muntligt berätta om Gandhi på SO-lektionen i övermorgon. Visst, jag finner faktiskt ämnet ganska intressant, men just när det ska berättas ut muntligt är jag kanske inte den mest erfarna på fronten. Jag liksom snubblar på orden och kan nästan börja stamma. Jag vet inte riktigt varför. Hellre har jag en genomtänkt text framför mig som jag kan slipa på hur mycket som helst innan jag ställs inför prov. När det helt plötsligt ska vara muntligt så blir det så annorlunda, som om att allt hänger på hur jag väljer att formulera mig. Det är inte direkt som om att jag har scenskräck eller något. Jag kan ju vara nervös, men det är just rädslan för att råka prata om någonting helt orelaterat eller påstå någonting som visar sig vara felaktigt som gör mig obekväm. Denna gång är jag dock tvungen att redovisa om jag vill lyckas höja mitt betyg. Galet.

Coming Undone

Jag borde nästan förbjuda mig själv från att lyssna på musik när jag inte sitter ensam i ett tomt, mörkt rum. Annars är det nästan omöjligt att förstå hur underbar låten egentligen är. Efter många om och men har jag märkt att min musiksmak har ändrats drastiskt på senaste tiden. Ja herresatan. (Roligt ord, ja.) Det var inte så länge sedan jag knappt hörde annat än toner från Serj och hans vänner. Sedan blev The Moldy Peaches intressant och därefter öppnades broar till både Adam Green och Kimya Dawson. Dessutom började jag lyssna mer på Korn, Kent, ja, gud vet vad. Men oroa er inte, ungdomar. System kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Coming Undone - Korn

Adam Green

Aaaah herregud! Kollaps! ETT NYTT ALBUM GAGAGAHAHAGGAA

Minor Love - Adam Green

Dance with Me

han är tuff

Axis of Justice

"We aim to build a bridge between fans of music around the world and local political organizations to effectively organize around issues of peace, human rights, and economic justice."

AOJ Radio Podcast

Som vanligt är jag efter; jag känner mig nästan lite gammalmodig när jag nu börjat använda mig en hel del av Podcasts, en upptäckt som jag, konstigt nog, jag gjorde för ett par veckor sedan. (Ehm.) Nu när alla redan vet allt om tjänsten, så kan jag, som en i alla fall lite insatt sate, rekommendera AOJ Podcast, vilket du som använder dig av iTunes kan få uppleva. Åh. Ja. Så hightech är jag. Allt du behöver göra är att öppna iTunes, klicka på "Avancerat" och sedan "öppna ljudström". Kopiera in "http://feeds.feedburner.com/AOJRadioPodcast" i rutan och så har du en podcast...sak... framför dig. Varför är jag så ivrig angående just den kanalen? Jo, AOJ Podcast är helt enkelt en podcast som Axis of Justice skapat. "Och vad är Axis of Justice?" kanske du tänker.
Axis of Justice är en non-profit organisation för social rättvisa skapad av musikerna Tom Morello ("Rage Against The Machine") och Serj Tankian. De vill helt enkelt få folk att öppna ögonen för krig, svält och orättvisa, och visar vad vi som individer kan göra åt saken. För att göra saken lite roligare har de helt enkelt kombinerat detta med artister, konserter och alla möjliga sorters musikstilar. I podcasterns spellista finns allt från Tool och Muse till flummig musik från Serj's egen far. Dessutom tas det bland annat upp diskussioner om politik, om det armeniska folkmordet som inträffade 1915 eller bara allmänt musikprat. Mycket mysigt faktiskt. Till alla Systemfans som vill höra Serj's ljuva stämma, inspelad för inte alls så länge sedan, vill jag tillägga att jag råder er till att lyssna på detta.

Starwars

Av flera anledningar har jag tittat omkring på nätet för att leta efter fondväggar, och så snubblar jag över denna! Om jag ska ha en sådan fondvägg? Inte vet jag, men det är riktigt tufft.

Kludd

Läskigt hur saker bara kan tas bort.
Fast tur ändå.

Close to me - The Cure

Tvåtusennio.

Nu är det knappt en timme kvar av 2009.
Vad har jag åstadkommit under året? Jag har tagit mig igenom den sista delen av åttan och klarat första halvan av nian, hittat ny musik, klippt lugg, skrattat, gråtit, fått en dator, spelat gitarr och haft det något satanistiskt roligt.
Sedan finns det ju de saker som inte varit lika lyckade. Exempelvis att jag inte talar med min far längre. Att Tuva behövde flytta till dalarna. Att folk som egentligen inte borde dö har lämnat oss. Att vänner blivit ovänner.

Bortsett från det har det även varit sleepovers, kramar, bra filmer, trevligt folk, mysiga helgmorgnar, dagar på stranden, shopping, fika, fina kläder, skvaller, sång, drama, psykroller, sovmorgnar, varm choklad, kall choklad, choklad, mjölkchoklad, choklad i allmänhet, bläckfiskdanser, frenetiskt skrikande, chattande, pratande och flum.
Gott nytt 2010!

Sumo Paint

Äntligen ett gratisalternativ istället för photoshop! Helt online, så nedladdning krävs inte, allt för att göra Ellen till en lycklig flicka. Klicka nu på bilden och prova!

Hair

Ååh vilken grym film! Flum på högsta nivå! Varför hade jag inte sett den innan?
Varför levde jag inte på 60-talet?